Välkommen till Christian Cavallins Svensk-Latinsk Ordbok på nätet!
Använd stjärna som jokertecken: ”katt*” hittar alla ord som börjar på ”katt”.
Understreck betecknar ett valfritt tecken: ”h_nd” hittar såväl ”hand” som ”hind” och ”hund”.
Vid sökning på uppslagsord går det att använda både modern stavning och gammelstavning.
För den som så vill finns det också möjlighet att bläddra på frihand:
A · B · C · D · E · F · G · H · I · J · K · L · M · N · O · P · Q · R · S · T · U · V · Y · Z · Å · Ä · ÖDetta är Christian Cavallins svensk-latinska ordbok från 1875. Ordboken skannades 2004 av Projekt Runeberg, där den kan läsas i form av faximilbilder. Den här formaterade och sökbara versionen utvecklades mellan 2008 och 2011 av Johan Winge. I den processen kunde ett stort antal feltryck rättas; observera dock att ordboken inte är moderniserad, vilket innebär att inga moderna ord och företeelser förekommer. I stället hänvisas till Norstedts svensk-latinska ordbok av Ebbe Vilborg. En mer försåtlig konsekvens är att många av de svenska uppslagsorden har en något annorlunda betydelse jämfört med modern svenska. Betydelsen av de latinska orden bör alltså om inte annars så av den orsaken alltid kontrolleras i ett latinskt lexikon!
Tyvärr är ju originalets typografi relativt svårläst, inte bara för oss moderna människor, utan också för OCR-program, och således var Projekt Runebergs ursprungliga datortolkade text till ordboken mycket otillförlitlig, ja ofta av så pass dålig kvalitet att det var mer effektivt att skriva av ordboken manuellt än att försöka korrigera fel.
För att komma till rätta med detta problem beslöt jag mig för att träna ett OCR-program, Tesseract, enkom för denna bok, vilket inbegrep att lära programmet skilja på inte bara fraktur och antikva (inklusive fet och kursiv), utan även grekiska. Resultatet var mycket lyckat, men även denna text behövde korrekturläsas, och för att underlätta denna process utvecklade jag ett program vid namn Terese, som på ett enkelt sätt gör det möjligt att jämföra den korrekturlästa texten med de inskannade bilderna. Därmed tror jag mig kunna säga att mycket få OCR-fel återstår.
Om författaren till denna svensk-latinska ordbok står följande att läsa i Nordisk Familjebok, andra utgåvan (från 1905):
”Kristian C., … klassisk filolog, f. 3 sept. 1831 i Borrlunda socken, Malmöhus län, blef student i Lund 1847, filos. doktor (ultimus) 1853, docent i romersk vältalighet och poesi 1857, adjunkt i samma ämne 1864 och professor i grekiska 1875. Död i Lund 10 okt. 1890. C. var i främsta rummet latinfilolog och intog såsom sådan en synnerligen framstående plats genom lefvande och detaljerad kännedom om den romerska litteraturen och en fin uppfattning af språkets skiftningar. … Det varaktigaste minnet af sin vetenskapliga författarverksamhet har han dock efterlämnat såsom latinsk lexikograf. 1871 utkom Latinskt lexicon, 1875–76 Svensk-latinsk ordbok (reviderad och stereotyperad upplaga 1887) och 1885 (i förkortad form) Latinskt skol-lexikon. C:s stora lärdom, hvilken sträckte sig äfven utom den klassiska filologiens område, vann erkännande genom hans inväljande i åtskilliga lärda samfund, bl. a. Vetenskapsakademien (1881). I kamraters och lärjungars krets var han högt uppburen, och vid sin bortgång sörjdes han af Lunds universitet såsom en bland dess ädlaste söner. …”
Första delen utkom alltså första gången 1875, och följdes året därpå av den andra och avslutande delen. Enligt Nordisk Familjebok ovan utkom den reviderade utgåvan av ordboken först 1887, vilket torde vara felaktigt. Libris anger, att den reviderade utgåvan utkom 1880, för att sedan stereotypiskt tryckas igen 1887, 1902 och 1905, samt 1961 och 1970 i faksimil av 1902 års upplaga. Skillnaderna mellan utgåvorna verkar vara ytterst små: i den andra och reviderade utgåvan består den största ändringen, vad jag har sett, av att författarens förhoppningar inför nästa band av naturliga orsaker har tagits bort. Därutöver har endast ett fåtal feltryck rättats. Från och med 1902 har titelbladet fått en modernare utformning, i jugendstil; vad innehållet beträffar tror jag mig säkert kunna säga att det är oförändrat.
Det faktum att ordboken först gavs ut i två delar, A–J och K–Ö, avspeglar sig i de senare enbandsutgåvorna som inleds med ett titelblad för ”förre delen”, och sedan har ett titelblad för ”senare delen” mitt i, samt därifrån pånyttbörjad kolumnnumrering. Man kan därför lätt få intrycket att det rör sig om två delar som i efterhand bundits ihop i ett band; så är dock inte fallet, utan det är helt enkelt så att samma stereotypiplattor använts till både en- och tvåbandsutgåvorna.