På jättars axlar

Politik och vetenskap: ett gemensamt förflutet

Politik och naturvetenskap kan tyckas vara två vitt skilda områden. Det är dock inte nödvändigtvis sant – sett ur ett idéhistoriskt perspektiv har de två ämnena ett tätt hoptvinnat förflutet. Det här är berättelsen om de politiska idéerna som födde vetenskap, och vetenskapen som födde politiska idéer.

Under 1700-talets slut och 1800-talets första hälft gjordes stora framsteg inom geologin. Man hade börjat ifrågasätta den bibliska skapelseberättelsen och den bibliska kronologi som gjorde gällande att jorden var dryga 6000 år gammal. Fossila fynd, observationer av pågående geologiska processer och berglagren gjorde att man tvingades dra slutsatsen att jorden var långt mycket äldre än så.

Studierna av berglagren visade att jorden hade genomgått stora förändringar under årtusendenas lopp – arter hade dött ut, hav hade blivit land och landmassorna hade kastats omkring. Den brittiske geologen Charles Lyell (1797-1875) var förgrundsfigur för den så kallade uniformismen – en idé som sade att jordens utveckling skedde långsamt och steg för steg. Den största konkurrerande teorin stod Georges Cuvier (1769-1832) för med sin katastrofism; Cuvier ansåg att stora naturkatastrofer hade skapat de geologiska förändringarna och lett till arters utdöende. Han hade ett slags syndaflodstänkande som självklart var en produkt av den tid han levde i.

Under 1700-talet hade liberalismens idéer så sakteliga börjat ta form. Utvecklingen av samhället skulle gå stegvis och långsamt framåt – precis som jordens utveckling, så som uniformismen beskrev den. När Karl Marx sedan utarbetade sin kommunism tog han istället intryck av Cuviers katastrofteori och ansåg att samhället skulle ombildas i stora omstörtande resningar – i revolutioner. De båda ideologiernas tankar om hur samhället skulle förändras bär därmed faktiskt spår av det nittonde århundrades geologiska diskussioner.

Utvecklingslärans fader – Charles Darwin (1809-1882) – växte upp omgiven av de liberala idéer som talade om långsam utveckling och konkurrens som en framgångsfaktor. Just de tankarna skulle komma att påverka honom när han utvecklade evolutionsteorin. Enligt Darwin var varje alltför talrik generation av en djurart ställd inför en kamp på liv och död – de individer som överlevde i en given situation var de som var bäst anpassade till denna. Dessa skulle få mer avkomma än de som dog, och på så sätt skulle de fördelaktiga anlagen leva vidare medan de svagare skulle sorteras bort. Denna konkurrens är känd som det naturliga urvalet.

Darwins idéer skulle så småningom komma att vinna mycket mark. Samtidens tänkare tog stort intryck av hans teorier och både vänster- och högerorienterade debattörer skulle använda evolutionsläran och dess tankesätt som stöd för sin politik. Karl Marx själv lär vid ett tillfälle ha kontaktat Darwin eftersom han ansåg att deras respektive idéer hade så mycket gemensamt. Inviten accepterades aldrig av Darwin.

Evolutionsläran skulle också komma att misstolkas i socialdarwinismen, som tillsammans med de nationalistiska idéerna efterhand ledde till världskrig.

Idag är Charles Darwin åter aktuell inom politiken. I främst USA försöker kristna fundamentalister få tillbaka den bibliska skapelseberättelsen, i form av kreationism, till biologiundervisningen i landets skolor. De talar om intelligent design och en jord som är 6000 år gammal. Att de idéer de framför motbevisades redan för 150 år sedan tycks inte bekomma dem…

Andra bloggar om: vetenskap, politik, historia, evolution, liberalism, marxism

En politisk allegori

Tänk dig att du har två chokladkakor. Bredvid dig sitter din kompis som inte har någon chokladkaka. Du har två val: 1) äta bägge kakorna själv, och 2) ge den ena kakan till din kompis. Alternativ 1) har konsekvensen att du äter för mycket, blir illamående och på lång sikt blir fet och dör av en välfärdssjukdom. Alternativ 2) gör att du själv, liksom din kompis, får lagom mycket och blir glad, och dessutom blir ni nu ännu bättre vänner.

Vad har jag gjort här? En framställning av konflikten vänster-höger, med ett fult retoriskt knep som förespråkare av alla möjliga politiska falanger använder sig av. Om man tänker efter inser man snart, oavsett var man står politiskt, att denna min chokladkakeallegori inte utan vidare kan appliceras på resten av samhället. Den gäller bara för chokladkakor (och sockervadd!). Trots den insikten är det väldigt lockande att använda sig av retoriskt lurendrejeri – och lura både sig själv och den man talar till. Jag brukar själv göra det. Således bekänner jag mig skyldig till att ha missbrukat värdeladdade ord, synonymer, bildspråk och allegorier. Jag har tricksat med ord, medvetet missförstått och dragit saker längre från ursprungstanken än vad som är rimligt. Kanske inte så mycket här på bloggen som i samtal med andra.

Jag ska försöka låta bli det i framtiden. Det är farligt att reducera politik till retorik. Sakfrågorna måste stå i första rummet. Mitt löfte för idag, låt oss kalla det mitt vallöfte, är därför att vara saklig när jag pratar politik. Frågan är bara om något parti vill dela det löftet med mig?

Andra bloggar om: politik, retorik

Ny feed, sci-fi Google och gammal skräck

Jag sitter och leker ihop en ny hemsida, och passar därför på att tjuvstarta genom att uppdatera min bloggfeed till Atom 1.0. Det innebär att den nya url:en till feeden är http://home.student.uu.se/maer5745/atom.php

Dagens två lästips är för övrigt det här blogginlägget om kopplingar mellan Google och Star Trek och novellen Memory av H.P. Lovecraft.

Andra bloggar om: google, star trek, h.p. lovecraft

En räv med eld i baken

eWeek.com rapporterar att Internet Explorer fortsätter att förlora användare till förmån för Firefox. I juli använde 76 % av internetanvändarna Explorer, medan 14 % använde Firefox. Bra jobbat, alla fjortonprocentare! Bland min egen sidas besökare är andelen Firefoxanvändare ännu större: 52 % av de unika besökarna använder Firefox, 44 % använder IE och 4 % använder Apples Safari.

Om du inte redan har bytt till Firefox är det hög tid att du gör det. Nu genast. Glöm IE:s säkerhetsproblem, blockera pop-up-rutor, börja surfa med flikar (utan överdrift det bästa som hänt webbläsarvärlden sedan Mosaic), använd RSS-bokmärken och njut av de tusentals tillägg du kan installera i din webbläsare (sökrutor, väderleksprognoser, ordböcker, bloggprogram och ovärderliga verktyg för webbutvecklare – listan kan göras hur lång som helst). Gör dig själv en tjänst och prova Firefox under en eftermiddag – du kommer aldrig att vilja se åt Explorer igen.

Kika på: Firefox och åkercirklar

Andra bloggar om: firefox, internet explorer, webbläsare, microsoft

Solsystemet får tre nya planeter

Dåliga nyheter för alla skolbarn! Ni kan glömma de gamla ramsor ni använt för att komma ihåg solsystemets nio planeter - från och med torsdag kan de nämligen vara tolv till antalet.

The International Astronomical Union diskuterar en ny definition av vad som skall kallas planet. Anledningen till detta är att astronomer i årtioende har bråkat om huruvida Pluto är en planet eller ej. Minstingen bland de nio är nämligen något av en outsider; Pluto ligger långt bort, är liten, består av is (istället för sten och gas, som de övriga) och har en konstig omloppsbana kring solen. Enligt den nya definitionen räknas Pluto som en planet - men isdvärgen tas upp i planetgemenskapen i sällskap med ytterligare tre objekt i vårt solsystem:

-Ceres: känd som den största asteroiden.
-Charon: Plutos i stort sett jämnstora måne.
-UB313: ett objekt som utanför Pluto och är något större än sagda planet. Har smeknamnet "Xena".

Bilden nedan, som föreställer solsystemet med de tre nya planeterna, kommer från Bad Astronomy, som har ett intressant inlägg om de nya planeterna:

Andra bloggar om: astronomi, planeter, pluto

Svensk politiks stora problem

I början av augusti klämde Lars Ohly ur sig en önskan om att ”införa trängselskatt i den politiska mittfåran”. Med det uttalandet slog den gamle tågmästaren huvudet på spiken – de svenska partierna glider ständigt närmare varandra.

Problemet är, och det här kan låta märkligt, att partierna lyssnar på väljarna. Man försöker fånga upp så många och så stora väljargrupper som möjligt. Således smyger sossarna högerut, medan moderaterna blir ett vänsterprasslande arbetarparti. Det leder till en politisk likriktning, där de ideologiska skiljaktigheterna så småningom försvinner, och riksdagsvalen endast blir att handla om personer. Om fenomenet fortsätter riskerar vi i framtiden befinna oss i ett läge där vi inte väljer mellan vänster och höger, utan mellan Persson och Reinfeldt. Valen kommer således att bestämma vem som skall driva politik, istället för vilken politik som skall drivas.

Ett annat sätt att se på saken är att politiken långsamt söker sig till någon slags gyllene medelväg. Det politiska spelet gör något så svenskt som att söka efter det lagoma.

Vad menar jag då med att partier inte skall lyssna på väljarna? Riksdagsvalet handlar om att väljarna skall välja ett parti – och inte om det motsatta. Det måste finnas nyanser – när alla partier får samma färg blir slutresultatet detsamma oavsett vad man röstar på. Att partierna går mot mitten är en fara för demokratin.

När Kongo nyligen hade val hade varje väljare på sin valsedel 33 presidentkandidater och 9500 kandiderande till parlamentet att välja bland. Där kan man tala om nyans! Fast å andra sidan kan det bli för mycket av det goda; det är inte rimligt att en väljare skall förväntas sätta sig in i vad närmare 10 000 olika politiker står för. Samtidigt är det viktigt att det finns fler (stora) partier (alternativ) än Kinas enda eller USA:s två. Sveriges sju riksdagspartier låter som en rimlig siffra. Det ger flera olika alternativ, och det finns möjlighet för nya partier att på allvar slå sig in i gemenskapen (miljöpartiet och kristdemokraterna gjorde det under 80- och 90-talet, och junilistan fick 14,5 % av rösterna i valet till Europaparlamentet). Den möjligheten finns knappast i Kina eller USA. Men samtidigt kan möjligheten vara ett gissel som leder till politisk instabilitet (tänk Ny demokrati, eller, i den mest dystopiska av framtider, Sverigedemokraterna).

I det gamla DDR hade livsmedelsbutikerna endast ett minimalt utbud. Det illustrerade ett faktum som står sig än idag: ingen valmöjlighet utan mångfald. Så ock inom politiken…

Andra bloggar om: politik, riksdagsval, lars ohly, kongo

Alternativ till demokrati

Demos och kratos, folk och styre, sade de gamla atenarna under det femte århundradet innan romarna spikade upp en snickare på ett kors, och vips så hade den atenska direktdemokratin fötts. Den demokratiska idén levde för en tid vidare i romarriket, för att sedan försvinna och inte på allvar diskuteras igen förrän på 1600-talet. Sedan dess har demokratins saga varit en om framgång – om än en blodig och långsam sådan, med gott om villospår längst vägen. Trots all arkitektur, vetenskap och konst framstår demokratin som människans största och vackraste skapelse.

I demokratins namn släpper George W Bush bomber över Baghdad. Bush är president i en tvåpartistat med ett valdeltagande på ungefär 50 %. Han kom till makten år 2000 efter misstänkt valfusk i Florida. Stora och viktiga delar av den amerikanska pressen står bakom honom och ger allmänheten en hårt vinklad och bushifierad bild av verkligheten. Presidenten har makten att gå emot beslut tagna av landets senat. Således lägger han, denna enda man, in sitt veto för att sätta käppar i hjulet för stamcellsforskningen, trots att de demokratiskt valda folkrepresentanterna i senaten röstat igenom förslaget och trots att en hel forskarvärld av experter står enig mot honom. Democracy at it’s finest.

Amerikanerna är inte längre stormförtjusta i Irakkriget. Stödet för Bushs envisa krig i Mellanöstern minskar för var dag som går. Men hans kamp för demokrati måste gå vidare, till varje pris.

Priset får och har fått betalats av det irakiska folket. Under Saddam Hussein hade man som irakier inte mycket att säga till om, men en bra sjukvård och gratis universitet. Idag har man visserligen fria val, men ett samhälle som inte fungerar, en regering som hela tiden hotar att rasa samman, ständiga terrordåd och hot om död och en ockupationsmakt som inte ser ut att komma att dra sig tillbaka inom en översiktlig framtid. Priset för demokrati är döda vänner, försämrade levnadsvillkor och soldater från en främmande makt på din bakgård. Är det värt det?

Demokraten har i alla tider har fått kämpa för sin rätt till en röst. Priset har varit – och kommer kanske alltid att vara – blod, svett och tårar. Franska revolutionen, andra världskriget och de amerikanska korstågen i Mellanöstern har alla spillt tusentals människoliv för att försvara demokratin. Någonting är fel om tusentals oskyldiga måste dö för att alla ska få vara med och bestämma.

Men demokrati är inte bara en dans på rosor. Den innebär också att din nynazistiske granne som lever på bidrag som han får för en låtsad arbetsskada får vara med och bestämma över ditt liv. Den innebär att den person som har huvudansvaret för Sveriges finanser, finansministern, inte behöver ha läst en enda högskolepoäng ekonomi. Den innebär att kristna fundamentalister kan sätta stopp för fantastiska nya medicinska möjligheter för att de strider mot deras förlegade tro. Det är inte för inte som demokratin har kallats för majoritetens diktatur. 51 % av befolkningen kan bestämma precis vad de vill om de resterande 49 procenten. Men finns det något bättre alternativ?

De gamla grekerna gav oss demokratin, så låt oss börja jakten på alternativ till denna hos dem. Platon (c. 427-347 f.Kr) förespråkade ett samhälle som var uppdelat i tre klasser; arbetare, krigare och de styrande. Den styrande klassen skulle vara de som älskade Sanningen; filosoferna. Platon gjorde en jämförelse med ett skepp och dess kapten och medicin och en läkare – på samma sätt som vem som helst inte kan segla ett skepp eller lista ut vilken medicin som är den bästa är vem som helst inte lämpad att bestämma över en stat.

Den engelska filosofen Thomas Hobbes (1588-1679) skulle långt senare komma med en i någon mån liknande idé. Hobbes var materialist, det vill säga, han trodde att allt bestod av materia och att allt som hände berodde på materiens rörelse, vilket gick stick i stäv mot den kristna kyrkans predikande om människan själ. Hans materialistiska livssyn påverkade också hans politiska idéer; Hobbes ansåg att människan till sin natur var egoistisk – och eftersom alla människor således i första hand brydde sig om sitt eget liv och sin egen säkerhet skulle allt snart urarta till ett allas krig mot alla. Den enda vägen till trygghet, säkerhet och fred var att folket överlät makten till en enda suverän härskare. Så fort makten delas börjar kriget mellan människorna igen. Det låg i härskarens intresse att styra så bra som möjligt – om han utmanade eller retade folket skulle han väcka deras vrede – men även han var beroende av trygghet, säkerhet och fred och alltså borde han ta hänsyn till folkets önskningar när han utövade sin makt.

Jag är demokrat. Jag tycker att representationsdemokratin är det bästa alternativ som står oss till hands idag. Men när jag valåret 2006 ser mig omkring börjar jag undra. Bland väljarkåren ser jag ointresse och okunskap. Man intresserar sig inte för politik – för min enda röst gör ändå ingen skillnad. Man bryr sin inte om att informera sig själv om aktuella politiska frågor – man vaneröstar, sväljer retorik, bryr sig inte om att tänka själv. Förbrukar man sin rätt till en röst om man inte tar reda på vilka frågor som valet skall handla om? Bör man få rösta om man inte har en balanserad och informerad bild av verkligheten? Är demokratin värd något om dess demos inte tar sitt ansvar? Ibland ligger de idéer Platon och Hobbes framförde nära till hands…